L- Haha, jag kollar in Michis blogg

R-Underbart

L- Ingen har skrivit på flera månader

R- Men skriv nåt du då!

L- Men vad ska man skriva?

R- Du har ju för fan bott med tjejen hur länge som helst! Skriv nåt om dåren!

---

Jag satt och pratade i telefon med Ronja, gamla vänner som vi är. Jag börjar tänka på den svunna bergatiden och klickar in på Michis blogg. Ingen har skrivit nåt på flera månader. Man blir ju lite ledsen i ögat. Tiden går så fort. Det känns som att det var igår vi stog bakom biblan, jag Ronja och Michis, då vi kom på den briljanta idén att starta en blogg om den roligaste människa vi känner. Den hade kunnat bli en succé!

Tänk hur många minnen som ligger där bak i huvudet och skvalpar runt, minnen som kommer upp ibland när man som nu, sitter ensam hemma och en älskad gammal vän slår en signal. När man sitter och pratar om det liv vi nu har, vad vi gjort i helgen, vad den och den sagt och gjort.. Som om det var det mest naturliga i hela världen. För det är det ju. Men vem hade kunnat föreställa sig det för ett år sen när vi satt och väntade in den fruktade studentdagen? Då fanns det inget naturligt alls i att sitta på varsit håll och prata i telefon om vad som händer i livet. Då satt man bredvid varandra, allihop och pratade om vad det skulle bli för middag och vem som hade bajsat störst korv den dagen.. Aa men typ..

Konstigt det där med att tänka tillbaka. Så svårt att förstå att det var så en tid i livet. Den extrema sammanhållning med allt vad det innebar. Livet delade vi då, nu hör vi varandras röster genom en telefon ibland. Känslan jag har inom mig när jag träffar bergamänniskor är densamma, alltså helt underbar. Så kommer det att förbli. Mina systrar livet ut. 

Men hur mkt jag än saknar det, så längtar jag inte tillbaks. 

Jag och Michaela på grönan