Jag tar mig friheten att skriva några rader.

Under snart tre års tid har denna Michis, Dellow, Mickan, Aspen, Trädet (kalla henne vad ni vill hon lyssnar ändå inte) gängat tillsammans med oss. Vi har skrikit, skrattat och gråtit tillsammans. Gått igenom svåra tider och lättare tider.

Ingenting eller någon kan ta oss ifrån henne. Ja, oss ifrån henne. Vi kommer förfölja tjejen ständigt genom livet. Man blir ju nervös när hon är ute på vift, all by her self.
          Michis är våran och utan henne skulle faktiskt inget vara som det är. Ibland känner man bara att det skulle vara skönt om hon kunde stanna kvar i söddetälyeah (södertälje) och inte komma till skolan. Men sedan kommer man på att.. Kommer hon inte till skolan ringer vi naturligtvis och frågar vart hon är? Varför då? Varför det? Skynda dig hit! Du har flera 100 resten, har du inte? Jo men visst har hon det.

Då Michis inte längre bor på internatet, vi andra bor på (okej, tjejen betalar inte för sig bara) är det lika kul att se henne ha beslutsångest. Ska hon springa (bokstavligen springa) till burren eller ska hon ännu en middagsmåltid gå och äta gratis? Varje dag är ett mysterium och man vet aldrig vad Michis får för sig. Inte heller vet man hur vi andra reagerar. Orkar vi ens reagera? Orkar vi lägga tid på att skratta eller sucka åt tjejen?

MICHIS FOREVER YOUNG!
Nu har jag totalt tappat tråden. Men vi alla älskar Michis lika mycket som tjocka barn älskar kakor.

FRIDENS LILJOR/
Amziiiieee